Min far led av manodepression, eller bipolär sjukdom som det heter idag. Det bröt ut första gången för honom när han var runt 30 och hamnade då på psyket. I runda slängar så blev han inlagd på psyk var 10e år då han krashade och hamnade i djup depression. Den sista gången när han skulle fylla 60 och jag då precis fyllt 20. Jag som nybliven 20 åring fick släppa i princip hela mitt liv för att ha koll på honom då psyket gav i princip noll stöd. De gav honom bara en säng i ett rum med 5 andra som mådde väldigt dåligt. De visste om att han hade diabetes men inga tester eller uppföljning gjordes av det heller, fick höra i efterhand att han flera gånger om var nära att hamna i diabeteskoma då mat sköttes väldigt dåligt, vilket är åt helvete dåligt. Var även noll koll på säkerhet och han fick komma och gå som han ville utan någon direkt övervakning. Jag fick bo under denna period i min fars lägenhet, vilket jag gjorde främst för att ha koll på honom. Under denna period så kom han hem flera gånger i veckan under flera månaders tid och sa då i efterhand att han gjorde det just för att skriva en lapp innan han skulle slänga sig framför ett tåg för hans mående var så outhärdligt. På psyket ville han verkligen inte vara då det i sig var outhärdligt att må som han gjorde och det gjorde det bara värre att dela rum med så många andra som mådde så pass dåligt och ingen personal närvarande. Efter ett tag med elchockterapi så tyckte Psyket att han var tillräckligt bra för att kunna bo hemma igen. De gav som förklaring att "är det något så finns ju din son", precis som att det var en självklarhet att jag skulle övervaka honom 24 timmar om dygnet. Under det sista halvåret som han var "inlagd" på psyket hade jag gått ned runt 15-20 kg och tappade även hår av stress. Efter en tid utskriven så började jag se tecken på dåligt mående igen och han började dricka mycket alkohol för att "självmedicinera" sig själv, men när jag påpekade det till psyk så lyssnade de inte. De ville inte ha tillbaks honom för de hade gjort en bedömning att han var ur sin svacka... I början av Januari 2005, efter att jag i princip ensam tagit hand om min fars tid under ett års tid, så var jag helt slutkörd. Jag var så frustrerad över hur dåligt psykiatrin fungerar såsom frustration på hela situationen i sig. Jag tappade humöret i ren och skär frustration en kväll när jag kände mig helt övergiven av alla och tog ut det tyvärr på helt fel person. I samband med att jag skulle iväg och träffa någon vän övht för första gången på 1 år så röt till mot min far att han minsann ska vara min farsa, inte tvärtom... Det var sista gången jag såg honom, ett par dagar senare utan att ha haft stenkoll på honom så hade han förbrukat sitt liv med hjälp av alkohol och sömntabletter. 10 år senare nu, men går inte en dag utan att jag tänker på honom och ångrar mina sista ord till honom. Men jag tror och vet att hade jag fått bättre stöd så hade han kunnat levt idag. Det är inte rättvist att en 20 åring, som närmast anhörig, ska ha världen på sina axlar i en sådan situation. Har själv pluggat Psykiatri därefter och testat att jobba inom det, valde att sluta då det låg för nära allt kring min farsa. Mitt jobb sedan 5 år tillbaks på en gruppbostad för autism så har vi mycket kontakt med Psykvården också kring brukare som mår väldigt dåligt, även där är det på tok för dålig hjälp och man blir mest bara hemskickad varje gång vi sökt deras hjälp. Är det något man ska lägga tid, pengar och satsa allmänt på så är det inom vården, att skapa förutsättningar för oss alla att kunna må bra. Tyvärr är inte verkligheten så idag...

#42: -  

 Jag och en till kämpar för att alla ska få rätt vård! /skaparen