Skriv under för bättre Psykiatrisk vård i Sverige

För att problemen behöver uppmärksammas.

För vi har ingen psykvård i detta land!!! Har varit inlagd i 5 dagar o det va som sitta i ett väntrum och vänta på ingenting! Blev utsläng med orden - du kan väl ta in på vandrarhem eller bo hos någon du som har ett stort socialt nät!? Va fan är det så en överläkare ska bete sig? Nej!

Vi måste öppna ögonen

Psykvården är ett skämt!!

Fått extremt dålig psykvård i Norrköping. Jag var sekunder från att dö pga hemskickad direkt från inläggning på avdelning 1v med helt galna mediciner i ett kuvert. Trots att jag sa " jag vet inte vad jag gör när jag kommer hem". Fick trots allt efter 12 år diagnos i Stockholm och rätt medicinering efter ytterligare 4år i Lund... Mått dåligt hela livet... Började när jag var 12. Skolan på Vikbolandet behandlade "problemen" på ett förkastligt vis. Att jag inte dog under högstadiet är ett under. Har fortfarande mina perioder men idag kan jag hantera det bättre tack vare fin hjälp och vård i Lund:)

För att jag tycker psykvården är en katastrof. Har många som jag känner och som har behövt hjälp. Men vissa fall gått så långt som till självmord.

I ett allt stressigare samhälle där alla ska vara eliter så går så många under då det är inte normalt att alla kan bli supermänniskor. För att klara den psykiska pressen att gång på gång väljas bort så behöver människor självförtroende som behöver psykologers hjälp att nå dithän. Därför behöver psykiatrin förbättras.

För att psykvården är ett skämt. Det handlar väl om resurser antar jag.

För att psykvården är den profession i landstingen det forskas minst på och som behöver mest satsningar inom. Mörkertalet gällande psykisk ohälsa är stor och det finns inte tillräckligt med resurser. Med mer resurser och kunskap inom psykiatrin kan mångas liv räddas och bli mycket bättre. Det är även en del av sjukvården där patientbemötandet är oerhört viktigt och kräver mer kompetent personal. Att få god vård är en mänsklig rättighet !!!

För att det är viktigt för oss att få rätt hjälp! Jag själv har försökt få hjälp i tjugofyra år. Nu prövas mediciner som är för min diagnos. Alla år innan har läkarna inte egentligen vetat vad och varför de skrivit ut dem till mig. Jag är fyrtiotre år gammal nu och fick diagnos i Januari detta året!
Skandal!!!

Kämpat i 6 års tid med att få hjälpen jag behöver, men knappast fått den ännu. Förra året las jag in och fick mina diagnoser. Nu vill en av mina kontakter inom vården börja med att göra nya utredningar på mig... Jag har fortfarande inte fått den hjälp jag behöver känner jag & vården tar en fan inte på allvar!

Självklart stöder man mera psykvård då det bara ökar med psykiskt sjuka !

Därför att dagens psykvård är under all kritik. Som ett ex: För antal år sedan tog min väninna livet av sig när hon fick dagspermission. Hon åkte hem direkt och tog sitt liv. Hon lämnade efter sig en 5-årig dotter...
Så många människor som söker hjälp men inte får någon hjälp, utan vissa begår brott så att de ska bli gripna och omhändertagna eller tar sina liv.

Jag själv lider av psykisk ohälsa. Fyra personer i min närhet har under de senaste två åren begått självmord pga psykiska problem. Två av dem borde vart inlagda men fick inte bli det. En fick permission, gick hem och gjorde av med sig. Detta är bara i min närhet, hur många liv är det man skulle kunnat rädda dagligen om mer hjälp fanns att få?

Därför att jag ser så många människor må dåligt och inte få någon hjälp eller få vänta alldeles för länge på att få hjälp.
Människor dör pga den långa väntetiden eller för att de blir nekade hjälp.
Behövs mer resurser i ett samhälle som gör att alltfler mår dåligt, men inte tar hand om de som far illa och lider.
Många hamnar mellan stolarna, t.ex missbrukare nekas vård för att de missbrukar,men de kanske missbrukar för att de inte får hjälp med sina grundproblem.

Varför tar så många ungdomar sitt liv? Jo dom mår psykist dåligt o får ingen hjälp!

Min far led av manodepression, eller bipolär sjukdom som det heter idag. Det bröt ut första gången för honom när han var runt 30 och hamnade då på psyket. I runda slängar så blev han inlagd på psyk var 10e år då han krashade och hamnade i djup depression. Den sista gången när han skulle fylla 60 och jag då precis fyllt 20. Jag som nybliven 20 åring fick släppa i princip hela mitt liv för att ha koll på honom då psyket gav i princip noll stöd. De gav honom bara en säng i ett rum med 5 andra som mådde väldigt dåligt. De visste om att han hade diabetes men inga tester eller uppföljning gjordes av det heller, fick höra i efterhand att han flera gånger om var nära att hamna i diabeteskoma då mat sköttes väldigt dåligt, vilket är åt helvete dåligt. Var även noll koll på säkerhet och han fick komma och gå som han ville utan någon direkt övervakning. Jag fick bo under denna period i min fars lägenhet, vilket jag gjorde främst för att ha koll på honom. Under denna period så kom han hem flera gånger i veckan under flera månaders tid och sa då i efterhand att han gjorde det just för att skriva en lapp innan han skulle slänga sig framför ett tåg för hans mående var så outhärdligt. På psyket ville han verkligen inte vara då det i sig var outhärdligt att må som han gjorde och det gjorde det bara värre att dela rum med så många andra som mådde så pass dåligt och ingen personal närvarande. Efter ett tag med elchockterapi så tyckte Psyket att han var tillräckligt bra för att kunna bo hemma igen. De gav som förklaring att "är det något så finns ju din son", precis som att det var en självklarhet att jag skulle övervaka honom 24 timmar om dygnet. Under det sista halvåret som han var "inlagd" på psyket hade jag gått ned runt 15-20 kg och tappade även hår av stress. Efter en tid utskriven så började jag se tecken på dåligt mående igen och han började dricka mycket alkohol för att "självmedicinera" sig själv, men när jag påpekade det till psyk så lyssnade de inte. De ville inte ha tillbaks honom för de hade gjort en bedömning att han var ur sin svacka... I början av Januari 2005, efter att jag i princip ensam tagit hand om min fars tid under ett års tid, så var jag helt slutkörd. Jag var så frustrerad över hur dåligt psykiatrin fungerar såsom frustration på hela situationen i sig. Jag tappade humöret i ren och skär frustration en kväll när jag kände mig helt övergiven av alla och tog ut det tyvärr på helt fel person. I samband med att jag skulle iväg och träffa någon vän övht för första gången på 1 år så röt till mot min far att han minsann ska vara min farsa, inte tvärtom... Det var sista gången jag såg honom, ett par dagar senare utan att ha haft stenkoll på honom så hade han förbrukat sitt liv med hjälp av alkohol och sömntabletter. 10 år senare nu, men går inte en dag utan att jag tänker på honom och ångrar mina sista ord till honom. Men jag tror och vet att hade jag fått bättre stöd så hade han kunnat levt idag. Det är inte rättvist att en 20 åring, som närmast anhörig, ska ha världen på sina axlar i en sådan situation. Har själv pluggat Psykiatri därefter och testat att jobba inom det, valde att sluta då det låg för nära allt kring min farsa. Mitt jobb sedan 5 år tillbaks på en gruppbostad för autism så har vi mycket kontakt med Psykvården också kring brukare som mår väldigt dåligt, även där är det på tok för dålig hjälp och man blir mest bara hemskickad varje gång vi sökt deras hjälp. Är det något man ska lägga tid, pengar och satsa allmänt på så är det inom vården, att skapa förutsättningar för oss alla att kunna må bra. Tyvärr är inte verkligheten så idag...

Därför att vi har en katastrofalt dålig psykvård och de som arbetat inom yrket är många som blivit yrkesskadade genom åren, kalla oempatiska och behandlar patienter med förakt och makt, vi patienter som blir inlagda mår psykiskt dåligt men vi är inte dumma i huvudet och hur dålig man än är så får man oftast ingen hjälp alls, ärligt så vet jag inte vilket jag föredrar mest....Sist jag låg inlagd var ett helvete och tar nog livet av mig istället för att hamna på en svensk psykavdelning, kolla på Norges psyk som även de får kritik men är ändå 100% bättre på att ta hand om sina patienter
Mvh Kerstin

Att det inte läggs mer tid på olika behandlingsformer utan det skrivs ut mediciner istället som sedan blir vanebildande i missbruk, att det inte kombineras med rehabilitering och behandling, medicin skrivs ut i mängder och säljs eller byts i missbrukarkretsar utan kontroll eller uppföljning idag...

Jag har kännedom om hur det har varit och hur det är. Långa väntetider, dålig eller ingen uppföljning och massa, massa piller. Unga friska får medicin där dom skulle behövt samtal. Mm mm

För egen del tror jag inte att jag kommer vända mig till vården och omsorgen vid nästa skov av min sjukdom. Mina erfarenheter är att "vården" sammantaget snarast förvärrar situationen med sin stelbenthet och brist på adekvat hjälp.

För att det är mycket viktigt med bra vård för psykiskt sjuka.

Min lillebror begick självmord medan han låg inlagd. Vården var väldigt bristfällig.

det behöver göras något NU!!