Jag, och många jag känner får inte den hjälp vi så desperat behöver. Istället får att få någon att prata med, någon som lyssnar, så får man askvis med piller utskrivna, och i bästa fall ett samtal med någon som knappt lyssnar för att de tycker man kan börja arbeta istället för att hänga där. De vill inte ta in att många mår så pass dåligt att de knappt klarar sina vardagliga sysslor på grundnivå, t.ex duscha, äta, städa m.m. Och allt med störd sömn. De har tillräckligt med sin egen kamp om överlevnad, de behöver INTE springa på arbetsförmedlingen och toksöka jobb de inte ens kan fundera på att hantera för tillfället. Vi är inte lata som många tycker, men vi kämpar för våra liv, vår överlevnad, det är prioritera ett, allt annat är sekundärt. Och det är riktigt utmattande. Allt löser sej med ett jobb, massa piller, och långa promenader verkar uppfattningen vara. Vi är en belastning för de som utbildade sej för att hjälpa oss. Vilket är synd, för vi har inte så mycket annat att göra än att vända oss till dessa människor, kallade läkare, psykologer, terapeuter m.m. De är vårt enda hopp. Kanske vårt sista hopp. Vi har inte gjort något fel, vi har inget att skämmas för. Vi föddes/blev så som vi är, och vi vill ha hjälp, passa in, inte leva våra liv genom en svart dimma, vadandes genom gyttja. Det är därför vi sökt hjälp! Vi vill "lösa det", men det är oss övermäktigt. Så snälla, hjälp!

#17: -  

 Precis så är det. 

#17: -  

 Bra beskrivet!