Skriv under för bättre Psykiatrisk vård i Sverige

Jag har på nära håll sett en kär vän som levde ett helt normalt liv med familj, vänner och jobb kollapsa in i en djup depression med suicidala tendenser. Med den obefintliga hjälp hon fick från psykvården och ett behov att dämpa ångestattacker försökte hon istället att självmedicinera bort hopplösheten och ångesten med alkohol och fick därmed än mindre chans att ta sig tillbaka. Det självdestruktiva valet och tankar på att avsluta sitt liv gjorde att hon förlorade familj, många vänner, jobb samt rätten till psykiatrisk vård då man istället hänvisar till polisen och Lagen om berusade när hon söker vård akut, för demonerna kommer och är som värst när hon kommit över en berusningsgräns, och de kommer fort. Vi är många som ringts in för att sitta vakt under hennes svarta mörka skov så att hon inte gör något oåterkalligt. Ett pris hon, hennes familj och vänner fått betala, som inte kan mätas i pengar, allt för att hon blivit sjuk "i huvudet" och inte i kroppen.
Detta är en tjej som hade kunnat repa sig och komma tillbaka till sitt "vanliga" liv med hjälp av vård och terapi men som istället för att få chansen att så småningom fortsätta att bidra till samhället, hamnat i samhällets periferi och kostar pengar istället.
Men det är inte det värsta... Det värsta är att vården bekräftar hennes känsla av att inte ha ett människovärde genom att inte erbjuda den hjälp hon behöver.
Man skulle inte neka en cancersjuk hjälp, varken medicinsk eller psykiskt så varför berättigar man utebliven vård för någon som mår psykiskt dåligt men som inte har cancer? Krävs en det en fysisk sjukdom med dödlig utgång för att ha rätt till riktig psykvård?
Jag hoppas innerligt att det ska vända och att jag aldrig kommer att få beskedet att hon avslutat sitt liv i någon av hennes mörkaste stunder.
Detta är bara en historia, upplevd och berättad av mig, en vän, men jag vet att det finns så många fler historier med människor som fallit offer för psykvården. Och med offer så tänker jag inte bara på de som söker vård utan även deras anhöriga, nära och oskyldiga människor som kommer till skada för att psykiatrin väljer att stå handfallna inför "osynliga" sjukdomar.