Stoppa utvisningen av Tram Vy och Quyen
Min klasskamrat Tram och hennes två systrar kommer bli utvisade efter 6 år i Sverige eftersom att deras pappa försvunnit. Vi vill försöka göra allt vi kan gör att hon ska få stanna i Sverige!
Mer information om fallet:
2014 följde de tre syskonen med sin pappa till Sverige för att bo med hans sambo. Under tiden som de bodde här fick pappan ett utvisningsbeslut vilket ledde till att han försvann och lämnade flickorna ensamma. I och med detta hamnade de tre syskonen under socialtjänstens LVU och flyttades till ett jourfamilj.
De har nu fått otaliga brev från Migrationsverket med ett beslut om att syskonen inte får stanna i Sverige enligt ett utvisningsbeslut i mars 2019. Beslutet som pappan fått gällde nu även flickorna. Den 31 oktober fyllde den äldsta systern, Quyen, 18 år och blev i och med det officiellt hemlös, då LVU slutade att gälla henne. Hon står därmed utan rätt till boende, vård eller någon typ av bistånd. Lyckligtvis låter jourfamiljen Quyen bo kvar trots beslutet.Tidigare i december kom det ett papper till syskonen med information om att första mars måste de frivilligt ha lämnat Sverige. Om inte så hamnar de på SIS spärrlista.
När syskonen kom till Sverige var de 12, 8 och 3 år. Under dessa sex år har de byggt upp ett liv här och anpassat sig till samhället. De har lärt sig språket, anammat kultur, skaffat vänner och skött sin skolgång exemplariskt. Hur ska dessa tre tjejer klara sig ensamma i Vietnam, utan någon som helst koppling? Den minsta systern har inga minnen alls från landet. Vart ska de bo? Vad ska de göra där utan kontaktnät och utan pengar till skolgång? Allt de vill är att få fortsätta leva i den trygghet de under dessa år byggt upp. Avsluta sin skolgång, arbeta och fortsätta drömma om en framtid tillsammans.
Vi kräver att syskonen får stanna i Sverige och fortsätta sina liv här. De ska inte behöva stå till svars för att deras pappa först fattat beslutet åt dem att flytta hit för att sedan bara lämna dem.
Såhär skriver den äldsta systern Quyen i ett förtvivlat inlägg:
Min yngsta systern kom hit när hon var 3 år hon kommer knappt ihåg några minne från Vietnam och kan inte språket. Människor kommer att titta ner på oss pekar med deras finger. Enligt de så de som är lågutbildade är dumma och inte lika värda som andra. Det är vi ju inte!
Ingen av oss tre kan påvisa att vi är lika värda som andra människor då vi inte har råd till skolan. Ingen kan försvara oss när vi inte har några vänner och släktingar säger emot vad de säger. Ingen kan sträcka ut handen när vi är i desperata situationer.
Vad skulle hända om någon av oss blivit sjuk eller en olycka skett? Eller först och främst, hur ska jag hitta ett jobb där så att jag kan försörja oss? Vilken typ av jobb kan det finnas för en lågutbildad 18 årig tjej i Vietnam där killar är prioriterat. Vietnam och dess grannländer tycker om killar och det är så samhälle är formad. Killar är alltid mer omtyckta, viktigare och bättre. Detta kände jag redan när jag var ett barn i Vietnam. Jag ofta hört människor som jag inte känner kallar oss fula namn, pratar om mina föräldrar ska gifta bort oss eftersom vi var 3 flickor i familjen och det gynnar inte dem att ha oss. I deras ögon var vi en typ av produkt-lik varelse och att gifta bort oss till rika män är det enda gynnsamt alternativet.
Många gånger frågar jag mig själv varför är det så här? Vad har vi gjort för fel? I samtal med många vuxna säger alla att inget av dessa är vårt fel. De säger att det är inte rätt och vi förtjänar bättre. Sant som det låter, ingen av oss har valt detta. Men den bittra konsekvensen ligger fortfarande på oss eller hur?
Det kan låta som jag är bitter men är inte det så att Sverige är känd för dess demokrati, jämlikheten och människors rättigheter. Vi barnen går i skolan diskuterar om alla dessa fantastiska ideer samt svenska grundlagar men de omfattar inte oss, tydligen. Barnen är framtid. Barnens bästa är det första man bör överväga. Är det verkligen det som gäller? Barn konventionslagen, tar man hänsyn till det? Från vad vi har upplevt, det verkar inte så. Det är ironiskt hur dubbelstandard man kan vara.