Låt Edion få leva!

Edion flydde till Sverige med sin familj när han var sju år gammal. Han föddes i Albanien 2005 med flera missbildningar i hjärnan, cerabel pares och hydrocefalus (vattenskalle). Idag är han 13år gammal och har flera diagnoser och är utvecklingsstörd. Utan regelbunden vård och mediciner kan han inte överleva. Läkarna i Albanien vill inte på något sätt hjälpa eller vårda honom, utan istället låta honom dö. När han kom till Sverige 2012 fick han vård, hjälp, och började till och med att göra framsteg i sin utveckling. Men nu 6 år senare ska han utvisas till sitt hemland, där väntar honom inget annat än lidande tills den dag han inte orkar mer. Snälla var med och skriv under för Edion! Vill du läsa mer om hans resa kan du göra det här nedan. Tack! 

När Edion föddes år 2005 i Albanien hade han missbildningar i hjärnan samt. cerabel pares, hydrocefalus (vattenskalle) tillsammans med flera andra diagnoser. En shunt opererades in när han var 8 månader men någon fortsatt vård eller uppföljning gjordes inte från läkarnas sida. (En shunt är ett rör som leder bort vätska som samlat sig i huvudet runt hjärnan.) Åren gick och Edion utvecklades inte som han skulle, han kunde varken gå eller tala. Men eftersom att varken skola, vård eller hjälpmedel fanns för Edion var han bara inne på sitt rum, ingen ville veta av ett barn som Edion. Han led ofta av smärta och blev bara sämre och sämre. Trots att läkarna kände till hans situation nekades de vård. De sa till och med till föräldrarna att det inte var någon idé att ge Edion vård, han skulle ändå dö.

Familjen var desperat och visste inte vad de skulle ta sig till. De fick då höra av bekanta att om de bara begav sig till Grekland så kunde de få vård där. Eftersom inga andra alternativ fanns och familjen var desperata av att se Edions lidande lånade de pengar av en vän, det räckte precis till bussbiljetter. Föräldrarna lämnande då de andra barnen för att med buss resa med Edion som nu hunnit bli 3 år, till Grekland. Det var en lång och tuff resa att göra med ett så sjukt barn. Men när de äntligen kom fram till Grekland och uppsökte vård där var svaret NEJ. De ville inte hjälpa Edion trots att han var så allvarligt sjuk. En mardrömsresa tillbaka väntade dem och det var med ångest och bävan de kom tillbaka för att berätta att de nekats vård.

Nu var familjen i en ännu värre situation än innan, Edion hade inte fått vård och samtidigt var de försatta i stor skuld. Eftersom Edion behöver konstant tillsyn och hjälp med allt från hygien, påklädning, mat osv var det bara pappan i familjen som kunde arbeta då mamman ständigt behövde passa upp på Edion. Men det lilla pappan tjänade var inte tillräckligt för att täcka både mat, hyra, smärtstillande mediciner och att samtidigt betala av lånet. Hot började komma från flera håll, och tillslut blev situationen så ohållbar att barnen inte ens kunde gå till skolan. Samtidigt som Edion var så dålig och vid det här laget kämpade för sitt liv. Familjen hade inget annat val än att fly.

När de kom till Sverige och sökte asyl blev Edion opererad och fick en ny shunt insatt. Det visade sig att shunten som aldrig blivit utbytt tidigare var fullständigt igensatt med var (!!!) och läkarna sa att utan operationen hade han aldrig klarat sig. Därefter fick barnen börja skolan i Sverige, och Edion fick börja i träningsskola. Han fick en rullstol och blev hämtad med färdtjänst varje dag för att komma till och från skolan. Han fick hjälp och stöd av habiliteringen. Därefter väntade operation efter operation, allt för att på bästa sätt hjälpa Edion att få den vård han behövde. Även om Edion fortfarande hade sina diagnoser så var det som att komma till en annan värld när de kom till Sverige. Här fanns människor och läkare som ville hjälpa Edion och visade honom och familjen att han också var av värde.

4 år senare kom beskedet, de skulle utvisas. Migrationsverket ansåg att Edion lika väl kunde få vård i sitt eget land, trots att det var precis det som de nekat honom. Mamman visste inte vad hon skulle ta sig till, tills den morgon polisen kom…

Här ifrån berättar hon själv... 

Den 16/01/2016 tidigt på morgonen kom polisen till vår lägenhet utan att meddela oss innan. Alla av oss hade en polis vid varsinn säng. Man var inte tillåten att prata eller gå nära varann. Min lille son skrek och kunde inte förstå vad som hände, han fick svårt att andas men han fick ingen hjälp. Och jag, hans mamma fick stå där och se min son gråta medan poliserna bar ut honom som ett djur.

Vi blev behandlade som kriminella, utkastade ur vår egen lägenhet tidigt på morgonen med de kläder vi sov i. Vilket betydde att vi inte hade någonting med oss. Inga vantar,mössa, jacka och ingen mobil. Inte ens en lite vatten till min son som var livrädd tills han fick en lugnande spruta när vi kom till bilen. Hela resan kunde jag inte vara nära honom när han grät.

Vi landade i Albanien utan pass, pengar ,kläder och ingen mobil. Min son behövde akut hjälp. Vi fick hjälp av en säkerhetsvakt på flyggplatsen som ringde efter ambulans, men när de kom sa de att "Tyvärr vi kan inte ta emot honom. Åk tillbaka där ni kom ifrån."
Vårt eget hemland kastar ut oss eftersom de inte har någon vård för mitt barn!!

Efter 3 veckor fick vi resa tillbaka med hjälp av kyrkan och några vänner. När vi kom tillbaka till Sverige fick min son också komma tillbaka till sin klass i träningsskolan och habiliteringen. Jag är väldigt tacksam för alla som hjälpte oss!! ❤

I november 2017 kunde vi söka asyl för andra gången men fick 2 asvslag. Första beslutet kom i juli och det andra i oktober. De kollade inte ens på min sons intyg och de dokument vi hade från Albanien om hans diagnoser. Vi har intyg att det inte finns vård och medicin till min son i vårt hemland. Nu har vi överklagat för tredje gången och vi väntar på svar. Och vi är så rädda att vi ska få avslag igen. Jag vill inte att poliserna ska komma igen. En resa tillbaka till hemlandet skulle betyda slutet för min sons liv. Han klarar sig inte utan sina mediciner. Och på grund av sina diagnoser behöver han regelbunden vård för att överleva. Om det skullle finnas hjälp i vårt hemland jag skulle aldrig ha kommit tillbaka hit, men det gör det inte! Snälla, finns det någon som kan hjälpa oss?

Louise Harrysson    Kontakta namninsamlingens skapare