Låt Dinho stanna kvar!

Vill berätta för alla om en av mina spelare och ni har säkert sett en massa inlägg som jag lagt upp om just honom den senaste tiden. 

Ja, det handlar om Dinho. Eller som han egentligen heter - Mohammed Kourouma. 

Men till denna story så håller vi oss till namnet Dinho. Ha tålamod, läs hela och dela gärna. 

 

Iallafall - Dinho är från Guinea. 

Ett fattigare och väldigt farligt land i Afrikas västkust där han växte upp med sina föräldrar och sin två år yngre lillasyster. 

De hade inte mycket, men gjorde det bästa utav det de hade. 

 

Men en dag året 2013 förändrades allt. 

Dinhos föräldrar blev mördade och kvar blev Dinho och hans syster. Utan föräldrar, utan skola och utan ett hem att gå till. 

Dinho och lillasyster bodde på gatan under ett års tid och för att kunna mätta sin lillasysters och sin egna mage så jobbade Dinho med att hjälpa främlingar att bära in bagage i bilar och ibland fick han pengar för det och andra gånger ingenting för det vilket betydde att vissa dagar hade de mat i magen, andra dagar ingenting. 

Många tänker nu att det är så illa det kan gå för en 14 respektive 12 åring. Icke.

Ett år efter föräldrars död, så försvinner Dinhos lillasyster och hittas inte hur mycket Dinho än letar. 

Det är först då Dinho bestämmer sig för att han måste lämna Guinea om han vill ha kvar livet. 

Han startade sin resa mot ett bättre liv i Europa och stannade i Algeriet under ett tag. 

Väl i Algeriet träffade Dinho en vän från Guinea. En vän som frågade Dinho om hans syster och vart hon var. 

Dinho hade inga svar. 

Visste varken om hon var vid liv eller inte. 

Det visste dock vännen som visste vart hans syster befann sig och hade även kontaktuppgifter till henne. 

Fem månader efter hennes försvinnande fick han äntligen höra sin lillasysters röst. 

Men hon kände inte igen honom. Hade noll minne utav vem han var. Ingenting. 

Enda familjemedlemmen kvar i livet kände inte igen honom. 

Det stoppade inte honom dock att under sin resa mot Europa fortsätta göra allt för att hjälpa henne. 

 

Genom Afrikas kust lyckades han ta sig hela vägen till Italien, och ni alla vet hur den resan brukar se ut. Där bosatta han sig ett tag innan han flydde vidare till Frankrike och sedan tillbaka till Italien. 

I Italien så fanns det ändå något som fick honom att komma bort från alla sina bekymmer. 

Fotboll.

Med bollen vid fötterna hittade Dinho en frizon och en plats där ingenting annat betydde något. 

Det var han och bollen. That’s it.

 

Från Italien blev det resa vidare mot Varberg och det är väl där jag fick träffa denna 18-åriga unga grabb. 

En smal och kort kille med en cool frisyr och ett småkaxigt kroppsspråk men med ett leende på läpparna hela tiden. 

Han började träna med oss, och under sina 2-3 veckor med oss blev mer och mer omtyckt i laget för varje träning han gjorde. 

Fick sitta ner med honom och prata lite innan en träning, och han bad om ursäkt för sitt beteende för förra träningen han gjorde och fortsatte att berätta varför han betett sig så. 

Han hade fått ett avslag från migrationsverket och under samma dag som den träningen fått veta att hans lillasyster, hans allt och det enda han hade kvar i livet hade gått bort och att han nu var ensam.

Det var i den stunden jag bestämde mig för att Dinho skulle få en ny familj. 

En Unite People-familj.

 

Vi registrerade honom och gjorde honom spelklar och då var det äntligen dags. 

Han skulle äntligen få spela sin första fotbollsmatch i Sverige bara fem dagar efter hans systers bortgång.

Med 30 minuter kvar av matchen byts han in och gör det otroligt bra de gånger han har den där bästa vännen vid fötterna. 

Med 10 minuter kvar och vid ställningen 1-1 får han bollen i ett bra läge 5 meter ifrån målet och det är nu han ska skjuta bollen in i mål, springa ut mot hörnflaggan, fira med sin nya familj och tillägna målet sin syster, mamma och pappa. Det hade varit det rättvisa.

Men livet är inte rättvist. 

 

Och det är därför han i samma ögonblick som han ska skjuta får en hård och väldigt ful tackling rakt mot smalbenet och ett tufft liv blev samma sekund ännu tuffare. 

Benet gick av på två ställen och där låg han i 40 minuter och väntade på ambulansen och hade gott om tid att tänka igenom allt. 

En normal person skriker ut sin smärta vid dubbla benfrakturer - Dinho var knäpptyst.

Han låg där med huvudet intryckt mot gräset och vi alla kan nog tänka oss vad som pågick i hans huvud. 

Hur är det möjligt att en sån fin kille kan få så otroligt många motgångar under sin korta livstid? 

 

Trots detta så låg det en leende Dinho på sjukhussängen samma kväll när den nya familjen hälsade på och det säger väldigt mycket om grabben. 

Han har precis blivit av med allt. 

Och där ligger han och ler.

”När en dörr stängs så öppnas en annan.”

Vilken psyke. Vilken kille. 

 

Veckorna efter denna skada så har vi försökt göra allt för att få honom att må bättre genom gåvor, besök och fina hälsningar från alla på sociala medier. 

Det stärker honom och ger honom hopp.

Och det syns tydligt att i allt elände så har Dinho funnit en ny familj och massvis med vänner att luta sig tillbaka mot. 

 

Och just när ni förmodligen läst allt detta och tror på ett lyckligt slut för en grabb som haft ett helvete till liv så kommer nästa smäll. 

Migrationsverket har tagit beslut om att han ska utvisas och att hans brutna ben faktiskt inte är Sveriges bekymmer. 

Italien får ta hand om honom. 

 

Jag och alla i Unite People-familjen håller tummarna att Dinho får stanna och att han om 7-8 månader får ta på sig sin Unite People-matchtröja igen så han kan få göra det där målet så han kan springa ut mot hörnflaggan med sin nya familj och hedra sin lillasyster, mamma och pappa.

 

Forza Dinho!