Carl Hamilton har i en bok sammanfattat synen på barn idag med uttrycket "Det infantila samhället" (2004) med den omåttligt nedslående undertiteln "Slutet på barndomen". Hans poäng är att själva kärnan i barndomen, friheten från ansvar, alltmer tas ifrån barnen i takt med att irritationen över att de är små så himla länge och kraven på dem att sköta sig själva ökar. ”Väx upp fort, lille vän. När du kan ta hand om dig själv får du vara liten”, är enligt honom tidens pinsamma motto.

Det är min övertygelse att ett människobarns tillvaro vilar på tre ben – hemmet, skolan och omvärlden. Inget av dem är ensamt tillräckligt att bära upp den, men som det är idag är det tredje benet, omvärlden med sina vuxennormer, på tok för dominerande. Det är uppenbart att det då är skolans och hemmets sak att kompensera denna obalans. Om skolan abdikerar från skyldigheten att vara något annat än omvärlden är det vi föräldrars skyldighet att påpeka det, så att alla ben blir lika långa och stolen blir stabil och trygg att sitta i.

Att säga nej till 'ledarskapsutbildning' på grundskolenivå är då självklart. Den kommer till dem ändå med tiden. Tills dess, låt dem vara små himla länge. Då blir de vuxna när de blir stora.

#6: -

Jag ser en viss skillnad i den ledarskapsutbildning du säger nej till och det som skolan säger är PERSONLIG ledarskapsutbildning?

Att barn ska få vara barn håller jag med om.