Avskaffa bältesläggning inom svensk psykiatri!

Bältesläggning är en svår och komplex fråga som förtjänar att diskuteras på ett nyanserat sätt innan den döms ut. Jag arbetar själv inom psykiatrin, och kan intyga att de flesta som valt att arbeta inom denna branch inte är några sadistiska maktmissbrukare som gillar att kränka folk. På min arbetsplats ärbältesläggning den sista utvägen när varken samtal, avledning eller verbal gränssättning hjälper. Grovt sett finns det två typer av situationer som ibland inte går att häva på annat sätt än genom tvångsåtgärder:

1) Paranoid, manisk, substanspåverkad eller abstinent patient slår, sparkar, biter, tar strypgrepp eller kastar saker på personal/medpatienter.

2) Personlighetsstörd, paranoid, substanspåverkad och/eller abstinent patient försöker skada sig själv genom att dunka huvudet blodigt, bita loss hudstycken från de övre extremiteterna eller slita loss hårtestar med hud och allt från skalpen.

Jag tror att de flesta av oss som engagerar oss i denna diskussion kan enas om att situationer som de jag beskrivit ovan måste avbrytas innan någon blir allvarligt skadad. I Sverige tar man tull bältesläggning. I många andra länder får patienten istället hållas fast av personal. Personligen skulle jag nog hellre ligga fastspänd på en brits än ligga på golvet under en hög skötare där det kan vara svårt att säkerställa fria luftvägar, men det är förstås en smaksak. Alternativet att stänga in utagerande patienter ensamma i madrasserade rum fungerar tyvärr dåligt eftersom personalen inte kan ge de välbehövliga lugnande läkemedlen på ett säkert sätt, och eftersom det går utmärkt att fortsätta skada sig själv genom bett etc. 

På på min arbetsplats har vi alltid samtal om genomförda tvångsåtgärder med den berörda patienten när den akuta situationen lugnat ned sig. Många känner sig kränkta, missförstådda och värnlösa. Samtidigt kan förvånansvärt många acceptera och godta förklaringen att alternativet hade varit att någon kom allvarligt till skada. (När jag skriver "förvånansvärt många" är det inte för att idiotförklara patienterna, utanför att många i sitt psykotiska tillstånd agerat i vanföreställt nödvärn, t.ex. i tron att vårdpersonalen är terrorister som vill döda patienten.)

Hur ser ni andra på detta? Hur hade du velat bli behandlad om det var du som pga sjukdom befann dig i typsituation 1 eller 2 här ovan, och samtal/distraktion inte hjälpte?