Avskaffa bältesläggning inom svensk psykiatri!

Jag tror det handlar om pengar, personalstyrka och upplysning inom området. Sverige behöver en rejäl ekonomisk satsning inom de psykiatriska och psykologiska behandlingarna. Har varit inlagd vid flera tillfällen och då såpass sjuk att jag inte hade någon förmåga att reflektera över hur en psykiatrisk vårdenhet fungerar. I efterhand har jag förstått att personalen kände sig frustrerad över att det fanns väldigt sparsamma medel att förbättra vården. Det gör att man skär ner på personal och tvingas använda mer mediciner och mera tvång. Detta är öhört!

Fanns det ekonomiska medel, så skulle alla som jobbar inom olika vårdinstanser får mera tid för specialiserade kurser, utbildning, debriefing och etiska diskussioner. Kunde man öka personalstyrkan skulle alla patienter som är i behöv av stödsamtal och psykosocialt stöd kunna få det. Med ökad personalstyrka skulle man lättare sätta patienterna i aktivitet, så att de inte bara blev förvarade på en institution.                                                                                                                                                          Man talar ju så ofta om att patienterna själva skal lära sig avleda tankar och känslostormar genom att aktivera sig på olika sätt. Allra helst fysiskt. Men om man då inte får gå ut själv och personalstyrkan inte finns. Hur skal man då kunna aktivera sig och hindras/ hindra sig från att sjunka in i svindlande tankedjup, aggressivt/destruktivt beteende, eller lindra maniska tillstånd och psykoser. Jag tänker: Alla som engagerar sig för att psykiskt sjuka skal få bättre behandling borde samla sig och demonstrera! De som själva är drabbade, men orkar att engagera sig. Släktingar, nära, kära, medmänniskor, deltagare, åskådare. Alla som har empati/medkänsla, ben, armar, kryckor, rullstol etc. och som kan ta avvara lite tid av sitt liv.

Vi skulle kunna alliera oss med politiker, jurister, psykologer, psykiatriker, läkare, terapeuter, kuratorer, som verkligen förstår detta problem. Tillsammans skulle vi ha en chans att avskaffa bältesläggning och påverka politikerna att satsa på psykiatrisk och psykologisk behandling. Det skulle kunna finnas stora möjligheter att rädda många människor från att hamna i djupa, livshotande depressioner och psykoser om man arbetade i förebyggande syfte. Alla psykiatriska diagnoser och sjukdommar går inte att bota, men man skulle kunna ge människor bättre chans att stå ut med sin sjukdom och leva sina liv så värdigt som möjligt. Om det var lika "normalt" att gå till en läkare med fysiska skador som att gå till psykolog med psykologiska skador och problem, så skulle livet vara så mycket lättare för så många människor.

Hur många gånger skall man behöva använda denna mening? Det synes att vara en så tydlig och klar bild, men ändå finns skammen, skulden och stigmat kvar hos så många människor. Vi måste upplysa varandra, och framför allt barn och unga om att det finns lösningar, det finns möjligheter. Kanske ingen frälsan eller upphöjd lycka, men möjlighet till liv, hopp, kärlek och gemenskap i någon form.

En av mina störa önskningar är att man skulle kunna åstadkomma en gemensam repsekt för varje enskilt människas inre liv och förmåga att reflektera!!!

Ni som orkat läsa detta långa inlägg: Vad är er erfarenhet av detta? Känner ni att ert inre liv får respekt och rum? Och är det flera som kunde tänka sig att demonstrera?