Förbättra psykvården

Jag visste att min mamma var deprimerad till och från hela sitt liv. Jag visste att hon hade en dålig period. Jag visste inte hur illa det var.  

Min pappa hjälpte henne genom dagen. Vid lunchtid brukade ångesten släppa och bli möjligt att härda ut. Hon kämpade mot "Maran", som var namnet hon gett sitt sjuka jag. Maran hade min mamma i ett fast grepp på natten och morgonen. Maran övertygade mamma att livet för alla runt omkring skulle bli mycket bättre om hon inte fanns.  

Mamma fick en ny medicin, vars biverkningar kan vara ännu mer ångest och suicidala tankar. Hon tyckte inte att den hjälpte henne, men visste att det kunde ta tre veckor innan de positiva effekterna kom. Torsdagen den 8/12 ringde hon en läkare och bad om hjälp. Medicinerna fungerade inte. Hon sa att hon inte orkade mer och att hon ville komma till psykakuten. Mamma blev ordinerad dubbel dos och informerades om att hon givetvis fick åka till psykakuten, men att hon där skulle få samma information; dubbla dosen. Du är inte tillräckligt sjuk för att bli inlagd, fick hon höra av läkaren.  

På söndagen den 11/12 dränkte sig mamma i sjön. Med en tung ryggsäck på ryggen och ett rep runt om sig hoppade hon från ett 10 meter högt stup. Beslutsam om att inte misslyckas. Mamma som hatade höjder och att få huvudet under vatten.  

Hon lämnade ett brev på köksbordet. I brevet hoppades hon att vi skulle kunna minnas eventuella ljusa minnen vi hade av henne. Som vi eventuellt hade. Lilla mamma. Så sjuk.  

Vad vill jag ha sagt? Jo, att detta inte verkar vara något ovanligt. Präster, poliser, privatpersoner och psykologer har bekräftat för oss att det är så här psykvården ser ut i dagsläget. Det gör mig så arg. Jag vill kämpa. Alla som har erfarenhet av psykvårdens och forskningens brister måste säga ifrån. Tusen David mot en Goliat. Det räcker nu. Dödlig sjukdom som dödlig sjukdom. Sverige måste kunna erbjuda hjälp, speciellt när någon bönar och ber om det. Det verkar bli fler och fler som av olika anledningar behöver en fungerande psykvård. Allt fler tycks uppleva att den fungerar sämre och sämre. Ingen ska behöva få svaret du är inte tillräckligt sjuk när de känner döden dra ner en. Jag vill inte att någon ska få höra det, och mamma hade inte velat det.  

Psykisk sjukdom. Så fruktansvärt komplicerat och svårt. Min pappas mening ekar i huvudet. Ingen av oss kunde gjort någonting mer. Det är sant. Mamma hade bra förutsättningar. En man som fanns där, i nöd och lust. Två barn hon var stolt över. Två barnbarn hon älskade över allt annat. Vänner. Hobbys. Ordnad ekonomi. Ett fint hus i ett fint landskap. Oftast mådde hon bra. Men så kom den - en dålig period. En dipp. Hon kämpade, men förlorade det här slaget. Slaget mot Maran och kemisk obalans, i brist på rätt (dos) medicin. I psykvårdens och läkarnas händer. Hur sjuk är tillräckligt sjuk?    

Kvar är vi, med sorgen. Kvar är vi som har möjlighet att fortsätta kampen och försöka påverka den helt galna riktning psykvården valt att ta.  

Lisa Johansson    Kontakta namninsamlingens skapare