Fackligt upprop Kommunal #vistårinteut

Vi skriver till er som stolta medlemmar i Kommunal.

Nu behöver vi och våra ungdomar ert ställningstagande. Vi behöver er hjälp. Ni är starka och kunniga och har stor möjlighet att påverka våra politiker. Ni har kanaler vi inte har.

Vi arbetar för att de ensamkommande ungdomar vi träffar i våra arbeten ska få det vi lovade dem när de kom till vårt land – trygghet, rättssäkerhet och möjlighet att utvecklas.

Vi vill be er att agera i en bestämd fråga som rör just rättssäkerhet. Det här är en fråga som, tillsammans med andra påfrestningar som våra ungdomar möte på grund av dagens hårda asylpolitik, gör att många snart inte orkar gå till jobbet. Många av oss blir sjukskrivna och flera kollegor har bytt arbete. Det sker godtyckliga åldersuppskrivningar av våra ungdomar. Ungdomarna själva har oftast ingen möjlighet att själva bevisa sin ålder med de dokument som krävs, i Somalia eller Afghanistan finns inte register som det finns här. Många är det som har blivit 18 år över en natt från att ha varit 14, 15, 16 eller 17 dagen innan.

Vi vet att det finns fall där vuxna utger sig för att vara minderåriga och dessa måste självklart flyttas från boenden för barn. Men det som händer nu är någonting helt annat. Migrationsverkets åldersuppskrivningar sker på ett sätt som inte går att förstå för varken våra asylsökande unga eller oss som arbetar med dem varje dag. Det sprider en stor skräck, misstro och hopplöshet. Vi går till jobbet med bävan idag. Vi går till jobbet och skäms över Sverige och vet inte hur vi ska kunna förklara det som händer. För vi förstår det inte heller.

Att inte förstå vad som händer och bli utesluten från sitt sammanhang är något av det svåraste man kan vara utsatt för. Det vet vi utifrån vår yrkesroll. Och det är ofattbart att ungdomar som kommit till vårt land och som börjat känna trygghet och tillit plötsligt blir 18 år över en natt, och att hela deras tillvaro ändras på grund av detta. Ofta har dessa barn varit med om svåra traumatiska händelser och har precis börjat lita på vuxna personer igen. Vi är några av dessa personer. Och vi står inte ut. Vi kan inte se på längre.

Vi älskar våra jobb. 

Vi är många som är med i Kommunal. Några av oss arbetar som ungdomshandledare och socialsekreterare.

I arbetet som ungdomshandledare är det är svårt att gå till jobbet när man varit ledig ett par dagar. Vi vet inte vilka som bor kvar eller vilka som fått orimliga beslut på posten. Vi är rädda för att någon av dem som blivit uppskrivna i ålder ska göra det de talar om hela tiden, ta sitt liv. På arbetet försöker vi trots allt vara glada och samtala om stort och smått samtidigt som vi vet att det är helt andra frågor som rör sig i ungdomarnas huvud.

Det var betydligt lättare att informera om asylprocessen när den var begriplig. Hur ska vi förklara att Migrationsverket som bara träffat ungdomen ett par gånger bedömer hen som över 18 år när alla i ungdomens vardag vet att hen är mycket yngre? Särskilt vi vet, vi har varit nära ungdomen i ett år eller mer, vi har sett hen bli längre med flera centimeter, vi har hört killarnas röster bli mörkare på grund av att de plötsligt kommit i målbrottet, vi har sett flickorna utvecklas till kvinnor. Vi har anpassat vårt stöd till våra ungdomar utifrån deras mognadsnivå. En del klarar mer, en del behöver mycket. Många av dem som behöver mycket, som helst vill sitta i knä, har “blivit” vuxna över en natt och fått flytta till Migrationsverkets lokaler långt från oss och sitt sammanhang av skolgång, fritidsaktiviteter och vänner som de byggt upp här. Vi orkar gå till jobbet för vi vet att vi är viktiga för de som bor kvar. Men snart orkar vi inte längre.

Vi som arbetar som socialsekreterare har haft ett arbetsamt år. Hösten och vintern 2015 arbetade många av oss enormt mycket övertid. Vi var trötta. Men ändå så stolta och glada över det arbete vi gjorde. Över de fina ungdomar vi kunde hjälpa till trygga hem och sammanhang.

Idag är vi bara trötta och förtvivlade. Vi försöker skriva så bra intyg vi bara kan för alla de ungdomar, flertalet av dem vi har på våra tjänster, som vi är övertygade om är i den ålder de uppgivit. Våra intyg spelar oftast ingen roll. Vi får ta beslut varje dag som vi inte står för. Vi tvingas ta beslut att flytta ungdomarna från deras skola, vänner och hem för att de blivit uppskrivna i ålder. Vi möter gråtande ungdomar varje dag och kan inte förklara hur allt detta kan ske. Riktlinjer ändras från vecka till vecka och vi förväntas att följa även de som innebär skada för de som vi ska göra gott för. Socialsekreterares bedömningar av barns och ungdomars bästa är i dag inte av värde i de flesta kommuner, ungdomar som skrivs upp till 18 år får i de flesta fall flytta till Migrationsverkets lokaler oavsett behov. Vi tvingas vara budbärare av en politik som förstör liv. Det här skapar både stor ohälsa och frustration.

Vem orkar bära all denna sorg och förtvivlan och samtidigt vara en god socialarbetare?

Som både Statens medicinska etiska råd (Smer), Flyktingruppernas riksråd (FARR) och Barnombudsmannen (BO) skriver till regeringen i sina remissvar (Remiss Ds 2016:37 Åldersbedömning tidigare i asylprocessen.) när det gäller den nya lagen som man föreslår till nästa år, så är det tydligt att åldersuppskrivningar sker skönsmässigt på Migrationsverket idag. Vi bilägger deras remissvar om ni vill läsa mer om hur åldersbedömningarna går till idag.

Som ni förstår så kan vi inte fortsätta att utsätta barn och ungdomar som flytt till Sverige för denna moderna rättsskandal som försätter dem i ett nytt trauma. Det vi önskar är att ni stöttar oss i att kräva moratorium av åldersuppskrivningar under asylprocessen tills man kan göra dem på ett etiskt och rättssäkert sätt. Vi önskar också att ni stödjer oss i vårt krav att de åldersuppskrivningar som gjorts under det senaste året ogiltigförklaras.

På vilket sätt kan ni hjälpa oss?

Sissel Larberg Eriksson    Kontakta namninsamlingens skapare