Avskaffa tjejklassikern

Texten nedan är skriven av Ann-Sofie Forsmark och publicerad som en artikel på jogg.se

År 1900 var första året kvinnor fick delta i OS. Då var det simning och tennis som ansågs lämpligt för oss med två X-kromosomer. Under OS 1928 tilläts kvinnor för första gången delta i friidrottsgrenar där längsta distansen var 800 meter. Den plockades dock bort eftersom flera kvinnor, på grund av för lite träning, kom i mål helt utmattade. Därför ansågs det helt enkelt att 200 meter var det längsta som var lämpligt för damer. Inte förrän under OS år 1960, i Rom, återinfördes 800 meter för kvinnor.

1967 sprang Kathrine Switser, genom att anmäla sig via sina initialer, Boston Marathon som första kvinna. Och 1972 tilläts kvinnor delta på riktigt. Genom Kathrines hårda arbete fick 1984 kvinnor för första gången tävla på maratondistans i OS. Det gick så bra så, ingen livmoder som ramlade ut där på tartanbanan. Efter det tävlade alltså kvinnor på alla distanser, precis som män.

En utveckling mot jämställdhet. Ett framsteg. Utjämnande av helt onödiga, irrelevanta, ogrundade skillnader. Därför tänker jag ofta på att det sista vi behöver är att skapa nya idrottsevent med alternativ där enbart kvinnor ska delta i mindre omfattning. 
Jag pratar förstås om Tjejklassikern.

Det första klassikerdiplomet delades ut 1972. 1977 tog de första kvinnorna sina diplom. 1992 startades Tjejklassikern och först 2006 halvklassikern. Man fann det alltså nödvändigt att införa kortare distanser för att få fler deltagare, gissningsvis. Det är ju fantastiskt att vanliga motionärer får fyra varierande motionstävlingar att träna inför men vad tänker man att man kommunicerar för budskap med att endast erbjuda en tredjedel av distansen till tjejer?

Om man för en stund lägger åt sidan att det är konstigt att ha lopp som separerar män och kvinnor. Och hävdar att det finns en poäng med att tjejer tävlar för sig själva. Då undrar jag varför precis vartenda lopp antingen är kort eller kortare än loppen för män? Varför ingen, med all den vetenskapliga kunskap och data vi har tillgänglig, sett och tagit fasta på att det är just under längre distanser som skillnaderna mellan män och kvinnor jämnas ut?

Tills den 16 juni 2012 var alla tjejlopp antingen en tredjedel av den ursprungliga sträckan och/eller paketerade i lullull. Det fanns inte ett enda lopp, som var riktat till tjejer, som lyfte fram den här uthålligheten. Men just den dagen genomfördes Tjejmarathon, som vände sig bara till kvinnor. Men i år, den 29 juni, är det självfallet öppet för alla! Vi rörde bara lite i en gryta. Vi önskar vi inte behövdes. Men det gör vi. Så välkomna alla till 5,3 mil. För ett tjejmarathon i vår värld är lite längre. Lite roligare. Lite terräng, lite klippor. En sjuhelsikkes utmaning. Något som passar såväl tjejer som killar, alltså.

En svensk klassiker borde tänka om. Tänk om nyfrälsta farbror XY skulle vilja ge sig på klassikern. Ja, då måste han klara minst halva för att få vara med. Och vad är det meningen att utmaningssugna flicka XX som googlar på klassikern och hittar Tjejklassikern ska tro? När den är en tredjedel av ursprungliga distansen? Skickar inte det budskapet att eftersom hon är tjej, så är det den kortare och gulligare utmaningen som passar henne?

Tjejklassikern. Som i den stora motionssatsning En Svensk Klassiker får ett starkt budskap: Tjejer behöver en lättare utmaning. Inte lika långt, inte lika svårt.

Jag vill slå ett slag för "Kortklassikern". En tredjedel av distansen. För alla. Bort med namnet Tjejklassikern. Gör om. Gör rätt. Vilka är med?